Flickan som lekte med elden - osammanhängande bilden
Som actionfilm är det knappast rafflande – slagsmålen är få, fast jag misstänker att misshandeln av Paolo Roberto (spelas av Paolo själv) blir en publikfavorit – men spänningshalten är högre än i Män som hatar kvinnor. En bra bidragande orsak är att filmen utspelar sig med Stockholm som kuliss. Det har man mjölkat till sista droppen med bilder på Gamla Stan i skymningsljus och häng på populära kaféer.
Jag har två svåra invändningar mot Flickan som lekte med elden. Liksom i andra svenska genrefilmer beter sig skådespelarna som om de drog in extrapengar på fikarasten. Det är trist att behöva vrida sig i skam när någon som Lena Endre öppnar munnen. Värst är den konstanta mattan av förprogrammerad stämningsmusik – ömsom romantisk, ömsom dramatisk. I en ödesmättad scen tycker jag mig faktiskt höra syntetiskt dånande kyrkklockor. Det hör hemma i en billig tysk tv-serie, inte i en biosalong.
